Som blixt från klar himmel

'...kl var midnatt den 2 Juli och det var svart; det var bäcksvart på Stanley Street/Boulevard of Horror'

Klockan var insprickad på 07.43 denna lovmorogn. Niklas och Kim skulle köras av Stanley Taxis till flygplatsen för att lätta upp mot våran grann- metropol i Malaysia, Singapore. Bilresan gick, trots vädergudens tunga önskan, väldigt bra och efter ett koncist kramkalas riktade jag och Betty GPSn (kartboken) mot Edith Cowan Universty Sports and Recreation Center där mina ouppvärmada triceps och bröstmuskler förhoppningsvis skulle få ett tillfälligt lyft. Väl på dipsstången kapitulerade jag bestämt och vände hemåt Stanley Street cirka en mil mot rikting havet...
...och här började problemen. Det var inte helt ur luften som jag konstaterade för mig själv att vinden hade tilltagit något, inte heller det fakta att regnet hade börjat dugga från det att jag lämnade lobbyn på gymmet till att jag promenerade bort mot en ensam Betty på studentparkeringen ett blygt stenkast därifrån.
Hemresan på milen var spöklik, från måttlig vind och duggregn till piskande, vinande vindar och ösregn till strömavbrott i hela city of Stirling. Schit vilket väder som drog in. Efter många om och men var jag tillslut inne i lägenheten som stod stilla, och om jag var lite putt så var nog mina mejeriprodukter i kylen rejält besvikna.
Men dom får nog ändå ge sig mot min bönfallande mot routern/modemet som på mycket länge inte skickade iväg en ända signal till Mac datorerna i rummen brevid.
Men men, dagens i-landsproblem tänkte jag för en sekund och vände mig optimistiskt bort mot torrhyllorna och frukten som skulle skjuta upp min energi efter träningspasset och väderhysterin.
Klockan tickade fram till tre tiden på eftermiddagen då jag gjorde ett halvhjärtat försök att få tag på Karrinyupp boysen som har en jävligt skev dygnsrytm. Dom går och lägger sig sju på morgonen och vaknar därefter om tidigt runt just denna tidpunkt. Efter att signalerna tutat på börjar en trött telefonsvarare förklara att han inte kan svar just nu... Men facsinerande och plötsligt återringer en nyvaken Sam till den strömlöse. Han begriper knappt ingenting av min misär då jag förklarar att jag fan inte fått mitt efter- lunch kaffe och att jag precis då hade bestämt mig för att storma över och hastigt lugna ner mitt koffeinbegär.
Från 'Hang up' till en hand på kaffebryggaren tog cirka.., ja under fem minuter.
Eftermiddagen bestod av fortsatta Indiska Ocean stormar, mera regn och mera Colobianskt guld, Ferrells nya rulle 'Blades of Glory'; fortskred med en Mexikansk middag och en återblick i Spartanfascist- rullen '300'.

Strax efter Spartaninjektionen tog jag det ödestigna beslutet att bege mig hemåt. Efter att ha rensat upp herrarnas biluppfart från avfallet av deras hundratals palmer som skuggar deras Hefner hus började hoppet om ett upplyst grannskap att vända mot optimism. Väl uppe på kullen och korsningen Duke Street/ Scarborough Beach Road log jag till då ljus åter fanns på Scarboroughs gator... på alla gator förutom våran...

Eftersom jag tidigt in på måndagen skriver detta inlägg så begriper ni nog att kaffet återigen kan kokas och bloginlägg återigen kan komponeras och laddas upp. Min fråga lyder hur fan man kunde klara sig utan elektricitet, vidare utan bredband tidigare..? Dööh..! Snälla, aldrig mer igen.. aldrig!

Mitt bitterhet vänder härmed till lycka. Ett enormt grattis också till Karin som idag fyller blytunga 24 i ett regnig och sommarfritt Falköping?

Oj, det här inlägget blev ju ganska lång(t)-tråkigt, men världens mest rastlösa herre ville göra någonting då min efter två dagar söndertränade kropp inte klarar av ett pass just denna morgon, men skateboarding, fotboll och ett löppass ska odiskutabelt genomföras från och med nu. Go!

Be good alla ni bra människor som orkade läsa ända hit, och ni andra också.

Saknar er som crazy. Puss och Kram